framtvingadkreativitet

Helt plötsligt låg det bara där. Jag hade hört brevinkastet slå igen från köket där jag satt med kaffet i IKEA-koppen och dagens tidning i högsta hugg. Ett stort kurvert med mitt namn skrivet på med slarviga, dock fortfarande läsliga, bokstäver bredde ut sig över hallmattan. Inget frimärke. Inget frimärke, ja, det var det som förvånade mig mest. Det betydde att avsändaren befann sig eller var på väg från byggnaden. Jag rusade till fönstret för att se om någon kom ut från porten men efter fem minuter hade jag fortfarande inte sett något. Jag gick ut i hallen igen och tog kuvertet i min hand. Fliken var bara invikt, antagligen tyckte avsändaren om att slicka kuvert lika lite som jag gjorde. Jag öppnade kuvertet långsamt och kom på mig själv med att vara nervös. Varför var jag nervös när jag öpånade ett brev? Löjligt. I kuvertet låg ett papper i blå toning och på pappret bildade de slarviga bokstäverna ord. Jag läste.

"Hej. Jag vet att du inte vet vem jag är. Jag vet också att jag inte borde veta vem du är heller. Men det gör jag. Jag ser dig på stationen varje dag och jag har iaktagit dig. (flippa inte ur nu, det är på ett totalt oskyldigt sätt, jag lovar!) Till en början visste jag ingenting om dig men sedan hörde jag någon säga ditt namn. Du verkar vara en bra människa. En bra människa som jag vet råkar fylla år idag. Ville bara hälsa grattis på 21-årsdagen och säga tack för att du förgyller mig dag!
Vänliga hälsningar, Anonym"

Med ens kände jag hur värmen steg inom mig. Massvis med människor hade grattat mig idag, men ingen gratulation betydde så som denna. Tänk att jag var en del i en annan människas liv utan att veta om det. Bästa födelsedagen.

jag avundas
hur hon ser ut
hur hennes hår alltid ligger perfekt, som ett fotografi klistrat på hennes hjässa
blickarna som dras till henne när hennes klackar ljuder i korridoren
applåderna när hon går av scenen fastän hon inte ens sjunger så bra
hennes vackra tandrad och den felfria hyn mot kamerablixtrarna

&
hur Han håller om henne
hur Han ser på henne som om det inte vore någon annan i rummet
hur Han håller om henne som om han aldrig vill släppa taget
hur Han älskar henne istället för mig

Viljan om att skriva har funnits med mig väldigt länge. Från det att jag i förskolan skrev en rip-off av en bilderbok jag hade hemma om en blå kanin till det att jag idag beslutat mig för att tvinga fram min kreativitet i denna blogg.
Människor har hjälpt mig och uppmuntrat mig. Mellanstadieläraren rättade åtskilliga noveller som inte alls tillhörde ordinarie undervisning och gav mig kritik. Svenskläraren på högstadiet sporrade mig till att vara med i skrivartävlingar efter att ha läst den första text vi skrev för henne. Min kusin har gett ut en bok på förlag. Att hon inspirerar mig vet hon antagligen inte om själv men det är inte nödvändigt just nu. Min nuvarande lärare tyckte att det jag skrivit var så pass bra att jag skulle kunna skicka in det till en tidning för publikation. Men det tycker inte jag. Saken är den, jag är sällan tillfreds med något jag skriver. Jag ändrar, skriver om, stryker flera 100 gånger men nöjer mig ändå inte. På något sätt känns det som om jag avsaknar en personlig skrivstil - något som jag anser vara vitalt i sammanhanget. Jag ska utforska, prova, exprementera och det kommer man att kunna följa i denna blogg.

Ett tag ville jag bli journalist. Nej, inte i den skruvade mediavärld vi lever i där befängda, uppförstorade historier om schlagerstjärnors småbråk hamnar på löpsedeln. Allt handlar om pengar. Tidningen med den mest "skandalösa" rubriken vinner. Där vill inte jag vara med. Jag vill skriva något av värde.

Nu är det sent. Idéerna om vad jag ska skriva om härnäst snurrar runt i huvudet men jag är rädd att det blir för spretigt om jag ska skriva ner dem här och nu. Godnatt, jag hoppas imorgon blir ett inspirerande dygn.

Skrivet den första januari 2009

Tvåtusennio. Ett nytt jävla år. Ett nytt år som liksom föregående kommer fyllas med drömmar - och krossade sådana -  kärlek, besvikelser, ett till ljus i tårtan, nya möten, nya saker att uppleva och nya platser att se. Varje årskift har jag tänkt; "detta ska bli det bästa året någonsin", men jag vet inte om jag någon gång tyckt att det har blivit så. Därför har jag beslutat mig för att inte säga så i år.
Efter tolvslaget var jag helt tom. Folk sprang kring, skrek och kramades, färgsprakande raketer lös upp den stjärnklara himlen men jag kände ingenting. Vad hade jag åstadkommit under det gångna året? Vad hade jag gjort av det år jag blivit tilldelad på den här planeten? Hade jag gjort rätt val och hade jag gett någon lycka, glädje, kärlek (vadsomhelst)? Och den fråga som ekade mest i mitt huvud; hade jag satt mitt spår i något, i någon? Nej, jag tror faktiskt inte jag hade det. Men det ska jag ändra på.

I år, år tvåtusennio ska jag skriva. Som en tok, tills fingrarna blöder, tills hjärnan inte orkar föda fram mer idéer och tankar.
År tvåtusennio ska jag leva ut drömmen jag haft sedan barnsben.
År tvåtusennio ska jag sätta mitt spår i någon, i någon.
År tvåtusennio ska jag bli författare.